Mitä tulee pelätä? Milloin ei tarvitse pelätä?

Tänä päivänä moni ihminen pelkää. Moni pelkää, että se, mikä on ehjää, menee rikki; että se, mikä on, lakkaa olemasta. Lopulta moni pelkää katoamista, kuolemaa.

Pyhä Raamattu kertoo, että Jumalan nimi on Minä olen (2. Moos. 3:14). Hänen nimensä ilmoittaa, että Hän on Oleva. Hän on kaiken olemassaolon Lähde. Jumala on Elämä ja elämän Lähde. Hän on myös kaiken elämän Ylläpitäjä.

Me ihmiset olemme kuitenkin rikkoneet Jumalan luoman maailman. Sinä tai minä emme toki ehkä ole suoraan syyllisiä tämänhetkisiin maailman kriiseihin. Jumalan pyhyyden edessä me kuitenkin olemme syylliset. Itsejumaloinnissamme me olemme vastustaneet kaikkea sitä hyvyyttä ja kauneutta, jonka Jumala on tahtonut ja luonut olemaan. Me olemme vastustaneet Hänen tahtoaan, joka on itse Oleva, itse Elämä. Siten me olemme eronneet Olemisesta ja Elämästä, joutuneet olemattomuuden ja kuoleman tilaan.

Tämä on se asia, jota meidän tulee pelätä: omaa jumalanvastaisuuttamme, syntiä. Sen palkkana ei nimittäin ole ainoastaan ajallinen heikkous, vaan ikuinen ero Olemisesta ja Elämästä, siis ikuinen katoaminen ja kuolema (Room. 6:23a).

Mutta Jumalalla on myös rohkaisun sana sinulle, joka pelkäät maailman rikkinäisyyttä ja omaa syntiäsi: Hänen ainoa Poikansa – samaa olemusta kuin Isä – on astunut alas luomattomasta ikuisuudestaan, luodun ja ajallisen maailman piiriin, ja syntynyt ihmiseksi. Kristuksen syyttömässä rikki menemisessä ja kuolemassa on koko maailman rikki meneminen, katoaminen ja kuolema rikottu, kadotettu ja kuoletettu. Mutta rohkaisun sana ei jää vain Golgatalle ja haudan suulle. Se on tullut sinun luoksesi: Pyhän kasteesi veteen on Kristus itse hukuttanut sinun vastustavan lihasi ja rikkoutuneen ihmisyytesi. Tästä pyhästä vedestä Hän on myös nostanut sinut liitettynä itseensä (1. Kor. 12:13), elämän ja olemisen Lähteeseen. Älä vain eroa Hänestä, vaan pysy Hänen eläväksi tekevän sanansa kuulemisessa, Hänen elävän Ruumiinsa, seurakunnan yhteydessä. Häneen liitettynä ja Häneen uskovana sinä elät, vaikka olisit kuollut (Joh. 11:25).

(Nämä sanat lausuin Radio Patmoksen Rohkeasti eteenpäin -ohjelmaa varten 17.3.2020.)

1. adventtisunnuntai, rippisaarna

Monta adventtia

Tervetuloa ensimmäisen adventtisunnuntain messuun! Vieraasta kielestä peräisin oleva sana ”adventti” tarkoittaa luokse tulemista. Kenen tulemisesta on siis kyse? Jumalan sana julistaa: itse Herra tulee ihmisten luo, siis myös meidän luoksemme.

Raamatussa puhutaan itse asiassa monistakin adventeista, monista Herran tulemuksista. Jo Vanhassa testamentissa Herra tuli omaisuuskansansa luo pyhän sanansa välityksellä. Jumalan Poika itse tuli Israelin kansan keskelle. Tietenkään Hän ei vielä tuolloin ollut tullut ihmiseksi. Kuitenkin Hän, Jumalan elävä Sana oli aina läsnä silloin kuin Jumalan sana ilmoitettiin, tai kun sitä luettiin, saarnattiin tai opetettiin.

Sitten kun Jumalan säätämä aika koitti, Hän antoi toisen adventin, toisen luokse tulemisen: Hän lähetti ainoan Poikansa maailmaan. Meidän ihmisten ja meidän pelastuksemme tähden Jumalan Poika omaksui ihmisyyden ihmisestä neitsyt Mariasta, ja tuli ihmisten luo, ihmiskunnan keskelle. Tätä tulemista me muistamme ja juhlimme Marian ilmestyspäivänä ja tietenkin jouluna.

Tänään, ensimmäisenä adventtisunnuntaina kuulemme taas yhdestä adventista: Jeesus ratsasti aasilla kansansa keskelle, Jerusalemin kaupunkiin. Näin Hän teki siksi, että oli tullut koko ihmiskunnan syntien kantajaksi, ja voidakseen kärsiä ja kuolla meidän syntiemme sovitukseksi.

Mutta on vielä muitakin adventteja, ainakin kaksi. Itse asiassa nämä kaksi ovat käsillä juuri näinä lopun aikoina, joita me nyt elämme.

Ensimmäinen näistä on se, että Kristus Jeesus tulee meidän, rakkaan kristillisen omaisuuskansansa luokse sanassaan ja sakramenteissaan. Sen Hän tekee täällä messussa. Siksi on hyvä, että olet täällä. Mikä olisikaan syntiselle parempi paikka olla kuin siellä, mihin Jeesus tulee ja missä Hän on?

Joskus tosin kuulee joidenkin välttelevän Kristuksen Kirkon jumalanpalveluselämää ja jättäytyvän siitä pois. Jotkut sanovat, ettei heidän tarvitse käydä kirkossa voidakseen olla kristittyjä tai ”hengellisiä” ihmisiä, taikka voidakseen pelastua. Sellaiset ajatukset kertovat kuitenkin kuolleen tai kuolevan uskon sairaudesta. On toki totta, että sillä hyvällä teolla, että käydään kirkossa tai muodollisesti osallistutaan messuun, ei voida ansaita anteeksiantamusta, elämää tai pelastusta. Mutta se, että pysytään poissa ja kieltäydytään tulemasta kirkkoon on paljon pahempaa: Sellainen on uskotonta ja synnillistä. Sellainen on tuhoisa ratkaisu, johon pitäytyminen koituu kristillisen uskon ja elämän kuolemaksi. Tietenkään Herran huoneessa ja Hänen Ruumiinsa yhteydessä olemisen tarkoituksena ei ole tehdä vaikutusta Häneen tai kehekään muuhunkaan. Mutta tämä on kuitenkin se pääasiallinen tapa, jolla Herraa, ainoaa tosi Jumalaa palvotaan. Häntä palvotaan kuulemalla Hänen evankeliuminsa sanaa ja vastaanottamalla Hänen armonsa, anteeksiantamuksensa, Hänen jumalallinen elämänsä ja ikuinen pelastuksensa lihaksi tulleen Pojan ruumiissa ja veressä. Tässä on kysymys siitä, että saamme olla sielujen ja ruumiiden hyvän Lääkärin hoidossa, sanan ja sakramenttien palveluksessa, joita Hän jakaa meille kutsuttujen ja asetettujen palvelijoidensa välityksellä. Ota siksi vakavasti tämä Herran Jeesuksen adventti, se, että Hän tulee meidän luoksemme.

Tällä jokasunnuntaisella ja jokapäiväisellä tulemisellaan Herra valmistaa meitä toiseen lopunajalliseen adventtiin, siihen päivään, jona Hän itse tulee kunniassaan tuomitsemaan eläviä ja kuolleita. Tänään Hän tahtoo antaa meille syntimme anteeksi, että me saisimme tuona päivänä kuulla sanat: Tulkaa, minun Isäni siunatut, ja omistakaa se valtakunta, joka on ollut teille valmistettuna maailman perustamisesta asti. (Matt. 25:34b) Jotta Hän saisi sanansa ja sakramenttinsa välityksellä tulla meidän luoksemme ja antaa syntimme anteeksi, on hyvä, että tunnustamme ensin Hänelle syntimme näin sanoen:

Minä vaivainen syntinen ihminen…

(Rippisaarna on pidetty Lahden Samuelin luterilaisen seurakunnan ja Mikkelin Tiituksen luterilaisen seurakunnan ensimmäisen adventtisunnuntain messuissa 2.12.2018. Pastori Richard Stuckwischin ajatus oli osaltaan innoittamassa sen laatimiseen.)

Älä kyllästy tulemaan kirkkoon!

Rakas kristitty, älä kyllästy tulemaan kirkkoon!

Älä kyllästy, sillä sinulla on tarve siihen.

Älä kyllästy, sillä juuri täällä Herra tahtoo täyttää tämän tarpeesi. Tämän Hän tekee pyhän ja muuttumattoman sanansa kautta.

Tosin nykyään monissakin seurakunnissa ja kristillisissä yhteisöissä tunnutaan olevan kyllästyneitä Jumalan sanaan. Ei tämä varmaankaan aina näyttäydy minään suoranaisena sanan vastaisena puheena tai elämänä. Mutta moni tuntuu ajattelevan: ”Kyllähän me kristityt jo tiedämme nämä kristillisen uskon asiat. Kyllä me tiedämme, että olemme syntisiä ja tarvitsemme siksi myös armoa.” Siksi monissa kirkonmenoissa ei enää nähdä tarpeelliseksi keskittyä Jumalan sanan saarnaamiseen. Sen sijaan usein huomio siirtyy kaikenlaiseen muuhun puheeseen ja puuhasteluun, monesti kyllä aivan kristilliseenkin sellaiseen. Joissakin seurakunnissa keskeisimmän sijan saa se, miten seurakunta ylistää Jumalaa. Kuitenkin lopputulos on se, että sanan saarna vaikenee.

Älä sinä, rakas ystävä, kuitenkaan kyllästy kuulemaan aina uudestaan sitä samaa sanaa, jota kirkossa joka sunnuntai saarnataan! Ei nimittäin riitä, että sinä kuulet sitä kerran tai kaksi, tai vaikka uskonelämäsi ensimmäiset viisitoista vuotta. Asia on näet juuri niin kuin Luther on jossakin sanonut: Meidän täytyy kuulla evankeliumia joka päivä, sillä me unohdamme sen joka päivä.

Sen vuoksi, ystävä, älä kyllästy tulemaan kirkkoon! Älä kyllästy, vaikka pastorisi saarnat eivät aina tarjoaisi sinulle sykähdyttäviä hengellisiä kokemuksia taikka ahaa-elämyksiä. Jokaviikkoisen hengellisen ruokasi Herra kuitenkin tahtoo sinulle niissä tarjota. Ethän sinä kotonasikaan jätä syömättä sen takia, ettei sinulla joka aterialla ole pöydässä parasta ranskalaista gourmet-ateriaa. Sinä pidät itsestäänselvänä sitä, että syöt ruokaa – vaikka perunoita ja kastiketta tai pyttipannua –, koska vain syömällä ruumiisi saa tarvitsemansa ravinnon.

Älä siis kyllästy tulemaan kirkkoon, Herrasi perheväen hengelliseen ruokapöytään!

Ja vaikka kyllästytkin, tule silti! Täällä sinun Herrasi ja Vapahtajasi, Jeesus Kristus tahtoo yhä uudestaan antaa sinulle kaikki syntisi runsaasti anteeksi, ravita ja hoitaa sinua armossaan, sekä pyhittää sinua yhteydessään. Mikä voisi olla parempaa kuin se, mitä Jeesus itse tahtoo sinulle antaa?

Ja nyt, jotta me olisimme valmiit ottamaan vastaan nämä Herramme lahjat, jotka Hän tänäänkin meidän todelliseen tarpeeseemme tahtoo antaa, tunnustakaamme Hänelle kyllästymisemme, penseytemme ja koko syntisyytemme. Sanansa kautta Hän tahtoo antaa sen kaiken anteeksi, oman, kalliin sovintoverensä tähden.

(Rippisaarna Samuelin luterilaisessa seurakunnassa Lahdessa 9.9.2018.)

Ps 22

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

I psalm 22 säger David genom den helige Ande: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Jag brister ut och klagar, men min frälsning är fjärran. (Ps 22:2) Har du kanske också upplevt någonting liknande? Kanske har du önskat att kunna leva nära Gud. Trots detta har du känt att Han är långt borta, och inte hör dina böner. Kanske har du känt att du ropar till Honom om dagen och om natten, men Han svarar inte (jfr Ps 22:3, 6). Kanske har du känt dig orättvist behandlad. Gud har ju svarat våra fäders böner, när de förtröstade på Honom och ropade till Honom (jfr Ps 22:5–6). Varför svarar Han inte på dina böner?

Men om du funderar på detta för ett ögonblick, är det verkligen orättvist? Är det inte så att du egentligen har förtjänat just detta? Har inte du – du som överträtt Guds heliga lag – förtjänat Hans dom?

Men just därför att det är så, har Guds Son kommit. Han har blivit människa för att ta på sig dina synder. Den som var utan synd (Hebr 4:15) och som alltså inte visste av synd, Honom har Gud i ditt ställe gjort till synd, för att du i Honom skulle stå rättfärdig inför Gud (2 Kor 5:21). För dina synders skull böjde Han sig under Guds vilja: Jesus Kristus som själv är Gud, av samma väsen som Fadern (Nicaenska trosbekännelsen), Han blev övergiven av Fadern. På Golgata kors dog Gud, och blev övergiven av Gud. Varför gjorde Kristus så? Han gjorde det för att du aldrig någonsin skulle bli övergiven av Gud. Han gjorde det för att dina synder skulle vara förlåtna, och att du skulle leva i gemenskap med Gud i evighet. På Golgata övergav Fadern sin Son för att du som tror på Honom skulle få söners rätt och bli Guds barn (Gal 4:5b; Joh 1:12).

Men Fadern föraktade inte Kristi elände. Han dolde inte sitt ansikte för Honom, utan lyssnade till Honom när Han ropade (Ps 22:25). Gud uppväckte Honom och löste Honom ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden (Apg 2:24). Kristus bar människans död, din död. Men Han vann också seger över döden, din död! Och Kristus uppstod från de döda, för att du skulle få evigt liv genom Honom.

När du har blivit döpt till Kristus och tror på Honom, är Gud verkligen din Far och du Hans barn (Lilla katekesen III 2). Och därför att Gud är din himmelska Fader, lyssnar Han gärna på alla dina böner. Även om Han inte alltid svarar när du vill, eller på det sätt som du vill så kan du lita på Hans ord. I Hans ord står det skrivet: och vad vi än ber om, det får vi av honom, ty vi håller hans bud och gör det som gläder honom. Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. (1 Joh 3:22–23) Amen.

(Bibelstudiehelg 2018, Karlstad, Sverige, 3 Juni 2018.)

Ps 110

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

I den 110. psalmen säger David genom den helige Ande: Herren sade till min Herre: ”Sätt dig på min högra sida, till dess att jag har lagt dina fiender som en fotapall under dina fötter.” (Ps 110:1) Vem är den Herren, יהוה (JHWH), som säger dessa ord? Den himmelske Fadern. Men vem är Davids Herre, אָדוֹן (’adon), som Fadern adresserar dessa ord till? Han är den himmelske Faderns Son. Vad betyder detta? Det betyder att David – som den helige Ande här använder som sin mun – trodde på Guds Son. Han trodde att den himmelske Fadern skulle skicka Sin Son till världen, så att Han skulle födas som Davids egen avkomling. David trodde att just denna Son skulle vara Herren, som skulle göra det möjligt för honom att få kontakt med Gud och leva i gemenskap med Honom. David trodde alltså på Kristus, som den himmelske Fadern skulle skicka för att försona också hans synder och att frälsa honom. Utan den här Herren, Kristus, skulle han inte ha någon frälsning. Men i Kristus skulle han ha visshet om sin frälsing.

David säger också någonting annat genom den helige Ande. Han säger, att Guds Son, Herre, skulle sätta sig på Faderns högra sida. Detta betyder, att Sonen är en Konung, som skulle få en större makt än kung David och alla regenter i hela världen någonsin skulle ha. Han skulle ha all makt i himlen och på jorden (Matt 28:18). Han skulle ha gudomlig makt, kraft och ära.

Kanske finns det någon här som funderar: ”Vad i hela världen betyder detta? Den här Son, Guds levande Ord själv hade ju i begynnelsen varit hos Gud. Han var också själv Gud. (Joh 1:1) Allt hade ju blivit till genom honom (Joh 1:3). Han hade alltså gudomlig makt. Varför uppmanar Fadern sin Son att sätta sig på Hans högra sida? Varför ger Han makten åt Honom?” Svaret är enkelt: Därför att ”Guds enfödde Son […] för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa” (Nicaenska trosbekännelsen). Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte, utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. Han som till det yttre var som en människa, ödmjukade sig och blev lydig ända till döden – döden på korset. (Fil 2:6–8) Varför gjorde Han detta? Därför att du, som var syndens slav, inte skulle dö för dina synder, utan skulle få syndernas förlåtelse genom Hans namn (jfr Apg 10:43). Kristus Jesus försonade hela din syndaskuld på sitt kors. Med sitt dyrbara blod friköpte Han dig från det meningslösa liv du ärvt från dina fäder (1 Pet 1:18–19). Han vann också seger över din död när Han som är både Gud och människa, uppstod ur graven. Han som är sann Gud och sann människa, steg upp till himmelen och sitter nu på Faderns högra sida. Det är detta som aposteln påminner oss om, när han skriver: Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn (Fil 2:9). Alltså när Herren säger till Davids Herre, Sätt dig på min högra sida, talar Han till den som är sann Gud och sann människa, Hans Son Jesus Kristus, som har vunnit seger över döden, som har lyftes upp, och av ett moln har togs ur vår åsyn (Apg 1:9), som har stigit upp genom himlarna (Hebr 4:14) och fördes fram inför Fadern (Dan 7:13).

Men detta gäller inte bara Kristus själv, utan också dig, som har blivit Hans broder och syster. För det första, lägg märke till att Kristus talar här om sina fiender. När du blev döpt till Kristus, blev Hans fiender också dina fiender. Å ena sidan betyder detta, att i ditt liv som en kristen måste du kämpa många andliga kamper. Men å andra sidan betyder detta också att du har Jesus Kristus som din Herre, Kristus, som har redan vunnit seger över dina fiender, över djävulen och alla makter. På sitt kors har Kristus krossad djävulens huvud (1 Mos 3:15). Och det skall komma en dag, då alla Hans fiender – det vill säga dina fiender! – skall läggas som en fotapall under Hans fötter. För det andra, när du har blivit döpt till Kristus och tror på Honom, är du delaktig av frälsningens fullhet, uppståndelsen och evigt liv i himmelen, som Han har berett dig. Och när du lever och tror på Kristus, skall du leva, även om ditt liv här på jorden skulle ta slut. (Joh 11:25; jfr Ps 118:17) När du tillhör Kristus, skall du få en ny, andlig, oförgänglig kropp. Du skall gå in i Guds närvaro, den himmelska Faderns hus (Joh 14:2–3), där din Herre och Frälsare, Kristus Jesus, Gud och människa regerar i evighet. Amen.

(Bibelstudiehelg 2018, Karlstad, Sverige, 2 Juni 2018.)

Ps 118:22–23

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

I psalm 118 säger Herren: Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon. (Ps 118:22–23) Vad talar Herren om här? Han talar om sin Son. Detta innebär att Guds Son är en sten. Men Han är inte vilken sten som helst, utan en hörnsten.

Men vad betyder detta? En hörnsten är naturligtvis en sten som placeras i hörnen av en byggnads grund. På detta vis bär hörnstenen hela byggnaden. Både Jesus själv och Hans apostlar talar om Guds Son som en hörnsten. Guds Son hade blivit människa och blivit född bland Herrens egendomsfolk, bland judarna. Gud hade sänt Honom för att vara Hörnstenen i sitt heliga tempel, det vill säga, församlingen. Men översteprästerna, de skriftlärda och de äldste, som borde ha byggt Guds församling, Hans andliga tempel, ville inte tro på Jesus som sin Frälsare. De kastade bort Honom. De stötte bort Honom, de föraktade Honom, och till slut mördade de Honom. (Mark 12:10–11; Apg 4:11)

Vad hade det här för konsekvenser för dessa judar? För det första, deras byggnad kunde inte stå kvar – man kan ju inte bygga Guds församling över en hörnsten som människor har valt. Guds församling är ju Guds församling. Därför måste dess hörnsten också vara någonting som Herren själv har valt till detta. För det andra, när judarna förkastade Jesus, den enda Hörnstenen, hände med dem precis det som Jesus själv säger: Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder. (Matt 21:44) Vad betyder detta? I den här världen det finns många som kanske tänker att Jesus inte var Guds Son, utan endast en man, i bästa fall en god människa eller en lärare som motiverar sina lärjungar och hjälper till att lägga grunden till ett gott liv. Det finns ju många som försöker att lägga grunden för sitt andliga liv på någonting annat än Jesus. Men vare sig man tror eller inte så är Jesus Guds Son. Han är Guds Son, som ”skall återvända i härlighet för att döma levande och döda” (Nicaenska trosbekännelsen). Därför måste den person, som har inte trott på Honom som sin egen Frälsare, på den sista dagen ge plats åt Honom såsom den stränge domaren (jfr Konkordieformeln, Epitome VII 17). Ingen som litar på sig själv och sina egna krafter, kan bestå inför Hans ansikte, utan skall bli fördömd. Det är just detta som Herren betyder när Han säger: Den som faller på den stenen skall krossas, och den som stenen faller på skall smulas sönder.

Men ingen hörnsten läggas därför att människor skulle bli söndersmulad av den. Hörnstenen läggas så att man kunde bygga på den. Den himmelske Fadern har ju inte sänt sin Son till världen för att döma världen utan för att världen skulle bli frälst genom honom (Joh 3:17), och så att Hans församling kunde byggas på Honom. Men hur skall man bli frälst genom Jesus? Herren säger: Det står nämligen i Skriften: Se, jag lägger i Sion en utvald, dyrbar hörnsten, och den som tror på den skall aldrig komma på skam. (1 Pet 2:6; jfr Rom 9:33) Lägg märke till detta! När dina synder skrämmer dig, tro på Jesus! Han har kommit för att bli offrad för din skull, för att bära alla dina synder (jfr Hebr 9:28). Han har tagit på sig syndens lön som är döden (Rom 6:23a). Han har vunnit seger över din död. Han har uppstått! (Luk 24:6) Hela världen är försonad med Gud (jfr 2 Kor 5:19). I det heliga dopet har du fått del av Jesu gärningar på Golgata, syndernas förlåtelse och rättfärdighet inför Gud. Tro på Jesus, din Frälsare! Så blir allt detta din egendom.

Och slutligen: Vid dopet har du sammanfogats till Kristus, som är Hörnstenen i Guds andliga tempel. Genom dopet har du också blivit en sten, men inte en livlös sten, utan en levande sten, som också Kristus är. Vad betyder detta? När man bygger en stenhus, sammanfogar man stener på så sätt, att var och en av dem har sin egen plats i byggnaden. Genom dopet har Kyrkans Herre sammanfogat dig i sitt andliga tempel. Han har sammanfogat dig med sig själv, och också med Hans andra stenar. Att vara döpt innebär ju att tillhöra Kristus tillsammans med alla andra döpta. Och som Hans sten, får du tjäna din Herre på din egen plats. Var och en av oss är unika, och har sina egna uppgifter. Men i gemenskap med Kristus fogas vi samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren (Ef 2:21).

Låt oss därför komma till Honom, och lyssna på Hans heliga ord. Genom ordet ger Han oss förlåtelse för alla våra synder, och ibland oss bygger Hans andliga tempel, Hans heliga Kyrka. Amen.

(Bibelstudiehelg 2018, Karlstad, Sverige, 2 Juni 2018.)

Ps 2:7

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

I andra psalmen säger Gud: Du är min Son, jag har i dag fött dig. (Ps 2:7b) Vem är den som Gud adresserar dessa ord till? Sin Son. Det betyder att Gud har en Son.

För er, kära bröder och systrar i Kristus, är detta självklart: Gud har en Son. Men det finns många människor som inte tror på det. Det finns en massa människor i världen, som kanske försöker att vara fromma och gudaktiga, men som aldrig vill tro att Gud har en son. Några av dem säger att det skulle vara avgudadyrkan att tro på Guds son. Några andra för sin del tror att det finns så många gudar, och att det skulle vara helt irrelevant att tala om Guds ende Son.

Men det heliga bibelordet lär oss att Gud har en Son. Detta betyder också att Gud är en Fader. Han har en enfödde Son, född av Honom, såsom Han också säger: jag har i dag fött dig. Det här kanske låter lite konstigt. Vi tänker ju naturligtvis, att det är modern som föder barn, inte fadern. Men det här bibelordet handlar inte om en mänsklig eller kroppslig födelse, sådan som vår födelse. Ordet handlar om en sådan födelse, som övergår allt mänskligt förstånd. Trots det får du tro på den här födelsen, därför att det står i Guds ord: Sonen är född av Fadern.

I psalmen talar Fadern mer om den här mirakulösa födelsen. Han säger alltså: jag har  i dag fött dig. Vad för en ”dag” talar Han om? Om vi säger att ”i dag” har vi samlats här i Karlstad, menar vi förstås den första Juni, 2018. Men när Gud säger att jag har i dag fött dig, talar Han inte om en viss stund i tiden, utan om evighet. Den här ”i dag” som Han talar om, är en tidlös ”i dag”, någonting som har existerat före all tid. I en annan bibelvers talar Gud just om detta, genom profeten Mika: Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar. (Mika 5:2) Guds Son föddes alltså i evighet, före all tid.

Men Guds Son har också en annan födelse. Han har fötts av Fadern i evighet, men Han had också fötts av en mor, en människa, i tiden. Guds Son ”har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den Heliga Anden av jungfrun Maria och blivit människa” (Nicaenska trosbekännelsen). Varför har Han blivit människa? Därför att du, en människa, är en syndare. Därför att som en syndare kan du inte komma i kontakt med Gud, den Allsmäktige. Guds Son har blivit människa just därför att du, en människa, skulle i Honom bli ett Guds barn. Han har blivit människa, så att dina synder skulle bli Hans synder. Han har kommit, så att Han kunde bli din rättfärdighet. Han har alltså kommit för att ta på sig allt detta som är ditt, och för att ge dig allt detta som är sitt. Med andra ord, Han har kommit för att vara det som Han inte var, så att du kunde också bli det som du inte var.

Därför kom Han också till Jordan, för att döpas av Johannes, såsom Markus skriver i evangeliet (Mark 1:9–11). Guds Son, som hade blivit människa, som själv är Gud med Fadern och den Helige Anden, kom för att döpas med omvändelsens dop till syndernas förlåtelse (Mark 1:4). Han själv behövde inte omvändelse eller syndernas förlåtelse. Han är ju helt utan synd (Hebr 4:15). Men Han kom till omvändelsens dop för att göra bot för dina synder. I denna dop blev Han också på ett synligt sätt smord med den Helige Anden. Han blev den Smorde, det vill säga, Kristus. Han gjorde detta så att Han kan smörja också dig med den Helige Anden genom ditt eget dop. Så skulle du också bli Hans smorde, en liten kristus, det vill säga, en kristen.

Och slutligen, så att du skulle kunna lära känna Honom, och så att du skulle kunna vara döpt till Kristus och tro på Honom, uppenbarade Fadern Honom för alla. Vid Jordan lät Fadern sin röst komma från himlen. Han ”citerade” Sitt eget ord, de ord som Han hade sagt i psalmen. Fadern sade till Jesus: Du är min Son, den Älskade. I dig har jag min glädje. (Mark 1:11b) När du har blivit döpt till Kristus, Guds Son (Gal 3:27), har Gud på den dag fött dig som sin egen son och dotter (jfr Joh 3:5; Tit 3:5). Du som tidigare inte var Guds barn, har nu i Guds Son Kristus blivit Hans kära barn. Låt Guds heliga ord, som du har hört från början förbli i dig. Så kommer du också att förbli i Sonen och i Fadern (1 Joh 2:24), och skall leva i evighet. Amen.

(Bibelstudiehelg 2018, Karlstad, Sverige, 1 Juni 2018.)

Kynttilänpäivä, rippisaarna

Järjen valo vai Jumalan sanan valo?

Voidaan ehdottaa, että on olemassa kahdenlaista valoa.

Yhtäältä on Jumalan sanan valo. Jumala, itse valkeus (1. Joh. 1:5) tahtoo antaa pyhän sanansa meille ihmisille, meidän jalkojemme lampuksi ja valoksi tiellämme (Ps. 119:105).

Toisaalta on sitten myös ihmisen järjen valoa. Moni ihminen haluaa antaa tämän valon valaista elämänsä tien. Silloin ihminen alkaa helposti ajatella: ”Ei ole Jumalaa! Tai vaikka olisikin, en ainakaan minä tarvitse häntä!” Järkeensä rakastunut ihminen tahtookin järjestää elämänsä asiat oman päänsä mukaan. Hän tahtoo odottaa omalta järjeltään kaikkea hyvää sekä turvautua siihen kaikessa hädässään. Voi tosin myös olla, että kaikki järjen valoon turvaaminen ei aina näyttäydy näin räikeänä jumalattomuutena tai epäjumalanpalveluksena. Se kätkeytyy nimittäin usein myös kristillisyyden hurskaaseen ulkomuotoon. Silloin ihminen sanoo esimerkiksi näin: ”Kyllä minä uskon Raamattuun. Mutta onhan Raamatusta olemassa niin kovin monenlaisia tulkintojakin. Mistä sitä lopulta tietää, mikä niistä on oikea? Kyllä minä uskon esimerkiksi siihen, että Jumala on luonut maailman. Mutta ei kai sitä nyt tarvitse ottaa niin kirjaimellisesti, että Hän muka olisi luonut maailman kuudessa päivässä? Niin, ja kyllä minä uskon siihenkin, että Jumala on luonut jokaisen ihmisen arvokkaaksi. Mutta ei kai se nyt mitään haittaa, vaikka syntymättömiä lapsia joskus vähän abortoidaan? Tai ei kai se nyt niin tarkkaa ole, vaikka avioparit hoitaisivatkin elämänsä asiat niin, että käytännössä heidän lapsensa tulevat sikiövaiheessa abortoiduiksi?” Toki on myös monia muita esimerkkejä tällaisesta järjen riemuvoitosta. Usein kuullaan vielä tällainenkin ajatus: ”Jos kerran näin monet viisaat ja hurskaat ihmiset ovat Raamatun asioista tällaista mieltä, ei kai voi olla väärin ajatella niin?”

Mutta lopulta näiden molempien, sekä suoranaisen järkijumalan palvelemisen että kristillisyyden kaapuun pukeutuvan järkeilyn taustalla on yksi ja sama kysymys. Se on se kysymys, joka kuultiin jo paratiisissa: ”Onko Jumala todellakin sanonut?” (1. Moos. 3:1) ”Onko Jumala todella tarkoittanut sitä, mitä Hän sanassaan sanoo?” Kysymys on siitä, että ihminen ei halua kuulla Jumalan sanaa, vaan haluaa pikemminkin oman järkensä olevan jalkojensa lamppu ja valkeus teillään. Ongelma on vain siinä, että tarkemmin ajateltuna ihmisen järjen valo ei oikeastaan edes ole mitään valoa, vaan pelkkää pimeyttä. Toki tässä maailmassa moni voi harjoittaa järkeään ja hankkia monenlaista viisautta, ja hyvä niin! Mutta kun tarkastellaan asioita Jumalan edessä, on selvää, että syntiin langenneen ihmisen järki on sellaisenaan pimeä. Siksi se ei voi valaista hänen tietään Jumalan luo.

Mutta onneksi on olemassa Jumalan sanan valo, tuo ainoa todellinen valo! Tämän pyhän valonsa piiriin Jumala on sinutkin jo kerran ottanut. Armossaan Hän on nimittäin antanut sanansa loistaa sinun elämääsi ja valaista pimeytesi. Kasteessa Hän on pukenut sinut valoisaan vaatteeseen, Kristuksen vanhurskauteen – Hänen, jonka Isä on lähettänyt maailmaan, että Hän olisi maailman Valo (Joh. 8:12). Anna nyt Jumalan sanan valaista uudelleen se pimeys, joka sinussa vielä on. Tämä tarkoittaa yhtäältä sitä, että annat Jumalan lain sanan paljastaa sen, mikä onkin totta: sinussa on syntiä ja pimeyttä. Mutta toisaalta tämä tarkoittaa, että annat myös Jumalan evankeliumin sanan valaista tuon pimeytesi – onhan niin, että siellä, missä valo sytytetään, pimeys joutuu väistymään! Tunnustakaamme siksi nyt Kristuksen edessä kaikki syntimme ja pimeytemme, että Hän saa sanansa kautta julistuttaa sen kaiken anteeksi ja niin valaista meidät iankaikkisella valollaan.

(Rippisaarna on pidetty Samuelin luterilaisen seurakunnan messussa Lahdessa 4.2.2018.)

Uskonpuhdistuksen muistopäivä, rippisaarna

Tänään me vietämme uskonpuhdistuksen muistopäivää. Tätä pyhäpäivää vietetään tietenkin aivan joka vuosikin, tähän aikaan vuodesta. Kuten hyvin tiedätte, tänä vuonna tämä juhla on kuitenkin tavallista suurempi. Viime tiistaina 31.10. tuli nimittäin kuluneeksi tasan 500 vuotta siitä, kun saksalaisen munkin, tohtori Martti Lutherin vasara löi uskonpuhdistuksen alkutahdit, kun hän naulasi 95 teesiään Wittenbergin linnankirkon oveen.

Tästä aiheesta tänä kuluneena vuotena on jo puhuttu paljon. Joskus on ehkä kuultu joidenkin olevan jo vähän kyllästyneitä puheisiin uskonpuhdistuksesta, Lutherista tai luterilaisuudesta. Ehkä joku ihmettelee: ”Miksi te luterilaiset jatkuvasti puhutte siitä Lutherista? Eikö se nyt jo mene vähän liian pitkälle?” Siksi meidän onkin nyt tärkeää kysyä mistä näissä asioissa oikeastaan on kysymys. Yksinkertainen vastaus kuuluu: Uskonpuhdistuksen, luterilaisen kirkon tai yksittäisen luterilaisen kristityn elämän keskuksessa ei ole Luther. Uskonpuhdistuksessa ja luterilaisessa uskossa on kysymys yksin Jeesuksesta Kristuksesta. Kyse on Kristuksesta ja Hänen sanansa opettamisesta sanan mukaan niin, että Jumalan kansa saa siitä elämän. Kuulkaa tarkoin: Luterilaisina me emme usko Lutheriin, vaan Kristukseen. Kristus yksin on meidän vanhurskautemme! Asia on juuri niin, kuin amerikkalaisen, luterilaisen Missouri Synod -kirkon uskonpuhdistuksen juhlavuoden tunnuslause linjaa: ”Reformation 2017. It’s Still All about Jesus.” Reformaatio 2017. Siinä on edelleen kyse ainoastaan Jeesuksesta.

Älkäämme me ikinä kyllästykö Jeesukseen! Kuulkaamme Hänen pyhää sanaansa. Oppikaamme yhä lisää Hänestä, ja erityisesti: ottakaamme Hänen evankeliuminsa lahjat vastaan! Juuri Kristuksen ja Hänen sanansa tähden meidän on sitten kyllä hyvä ahkerasti ammentaa myös uskonpuhdistaja Lutherin opetuksesta, joka kirkastaa Jeesuksen Kristuksen kunniaa. Tästä hyvästä ja raamatullisesta opetuksesta meidän on myös syytä kiittää Jumalaa.

Nyt me syntiset ja kuolevaiset ihmiset olemme tulleet messuun, pyhän ja kuolemattoman Jumalan kasvojen eteen. Siksi nyt on tarpeen, että me aivan aluksi tunnustamme Hänelle syntimme. Lutherin kuuluisista teeseistä ensimmäinen liittyykin juuri tähän asiaan. Hän kirjoittaa:

1. Kun Herramme ja Mestarimme Jeesus Kristus sanoo: Tehkää parannus jne., niin hän tahtoo, että uskovaisen koko elämä on oleva parannusta.

Parannukseen kuuluu kaksi osaa: syntien tunnustaminen ja sitten niiden anteeksi uskominen Kristuksen tähden. Tunnustakaamme mekin nyt siis Herralle kaikki syntimme ja syyllisyytemme. Jeesus Kristus tahtoo mielellään kuulla tämän tunnustuksen ja aivan heti julistaa meidän syntimme anteeksiannetuiksi itsensä tähden, Hänen, josta koko meidän uskossamme ja elämässämme on kyse.

(Rippisaarna on pidetty Samuelin luterilaisen seurakunnan messussa Lahdessa 5.11.2017.)

献血者(1ペトロ1:18−10)

「神と私たちの主イエスを知ることによって、恵みと平安が、あなたがたの上にま すます豊かにされますように。」(2ペテロ1:2) アーメン。

普段は、人間は誰でも、怪我をしないように注意しています。小さな子どもさえ分かっていますが、幼稚園の庭でこけてしまって、足から血が出るというのは楽しいものではありません。傷ついたり怪我したりすることより我が身を守ろうとして、そしてそれを養って、いたわるようにしているのです。

一方では、進んで自分の体をある程度傷つけさせる人もいます。どういうことかと言いますと、腕を刺されて、献血する人がいます。病気や怪我などで輸血を必要としている患者さんのために、自分の体の中で流れている、大体5リットルの血液の一部を献げるのです。手術を受ける人に、または月足らずで生まれた赤ちゃんに、或いは交通事故にあった人にこの他人からの血液が与えられますと、彼らの尊い生命を救うことができます。なぜなら、聖書にも記されている通り、生き物の命は血の中にあるからです(レビ記17:11)。

献血というのは、自分の利益のためにすることではなく、金儲けのためにすることでもありません。自分の尊い血を献げたら、赤十字社からの小さなおまけ以外には、献血する人は何ももらわないのです。献血が終わったら、残るのはただ、人のために何か大切なことをしたという思いだけです。

さて、神の御子がこの世に来られ、乙女マリヤから肉体を受けて人となられました。肉体をお受けになったのですから、もちろん体の中で血液も流れていました。なぜこのように受肉なさったかと申しますと、私たちを救ってくださる、至高の献血者になるためでした。イエス・キリストが父なる神の御心に従っておられ、自発的に律法の下に服し、完璧な服従をもってそれを満たしてくださって、我々の救いのために進んで傷つけさせられたのです。しかし、私たちが赤十字社の献血ルームで、針で刺されて血を流すことと違って、キリスト様がご自分を完全にお与えになりました。主は鞭打たれ、いばらの冠で傷つけられて、また釘で打たれて十字架につけられて、そして槍で脇腹を刺されるために、ご自分のお身体をお与えになったのです。そのお身体の中で流れていた血液の一部だけでなく、その全部を十字架の上で流してくださった訳です。イエス様の十字架はまさに赤十字そのものだったと言えるでしょう。しかし、なぜこういうことをなさったかと言いますと、我々人間は皆、体と血をもって死という病気にかかっているため、外からの助けが必要だったからであります。

このように、至高の献血者であられるイエス・キリスト様も、ご自分の利益のために血を流したのではありませんでした。むしろ、彼の尊い血によって我々が死の中から贖われるために血を流してくださり、命を捨ててくださったのです。このようにイエス様は身代金である血を払って我々を買い取られたのです(1コリント7:23)。ところが、普通の献血者と違って、犠牲となられたことによってイエス様は何かをもらいました。何かと言いますと、一番愛しておられるものをもらったのです。それは、あなたのことです。イエス・キリスト様は我々の生命を救ってくださったお方で、しかも、我々は彼の霊、プネウマ(πνεῦμα)を受けることができるように、彼は十字架上で頭を垂れて、ご自分の息、プネウマを引き取られた訳であります(ヨハネ19:30)。

そして、罪と死に打ち勝ったこのキリスト様は今日も、最高の献血運動をしておられます。と言いますと、聖壇の礼典において、ゴルゴタで流してくださったまことの血と、十字架の上で捧げたまことのお身体とを我々に与えてくださいます。我々キリスト者がこれを食べて飲んで、全ての罪が赦されるように与えてくださるのです。こうしてキリスト様が、私たちを日ごとに生かしてくださり、聖なる体である教会のメンバーとして支えてくださっておられます。しかも、教会という主の体のメンバーとして私たちはこのように、聖霊の御働きである主の血液の循環の一部となります。こうして主が私たちを救ってくださいます。そしてある日、我々の体が亡くなっても、主イエス・キリストの血は我らの命で、しかも永遠の命であるということが確かであります。

お祈り致します

愛する天のお父様。私たちは生れながら罪深くて、思いと言葉、行いとによって多くの罪を犯しましたが、こういう私たちの罪が全部赦されて、私たちが救われるように、あなたが愛する独り子をこの世に送ってくださいました。私たち人間のために、御子が人間となられ、そして、私たちが贖われるように尊い血を流してくださったのです。感謝致します。我々は今日も、この確かな救い主を信じ、御言葉を聞いて、そしてまた日曜日の礼拝で、まことの体と血という素晴らしい聖礼典に与って、全ての罪が赦されたと確信することができますように、お助けください。御子イエス・キリストのお名前を通してお祈り致します。アーメン。

(神戸ルーテル神学校 チャペル・タイム 2017年9月15日)

(Puhe on pidetty Koben luterilaisen teologisen seminaarin aamuhartaudessa, Japanissa 15.9.2017)